Spela golf och åka skidor ska vara lustfyllt och inte en plåga.

GOLF:
Till exempel är ”mästerskapsbanor” sällan sådär särskilt lustiga att spela. Bjuder mest på vatten och konstigheter och naturupplevelser som är sällsynt onaturliga. Ibland har dessa banor inbyggda svårigheter som är förnedrande till och med för världseliten. Jag ska inte peka ut något speciellt elände. Men låt mig ändå säga att alla de Nick Faldobanor jag spelat har varit absolut iskalla, trista, fantasilösa. Undvik dem.

Däremot ritar Jack Nicklaus och – framför allt – Arnold Palmer golfbanor som är jättekul även för medelgolfaren.

Robert Trent Jones Jr är en arkitekt vars namn dyker upp överallt i världen. Det är inget större fel på hans banor, bortsett från att de är i stort sett likadana allihop. Har man spelat en så räcker det. För det är likadant på nästa ställe … och nästa … och nästa …

Säkraste kortet i branschen är Rocky Roquemore, en amerikansk golfarkitekt som mest varit verksam i Portugal. Hans banor är alltid fantastiskt trevliga att ge sig på – varierade, spelbara och nöjsamma för precis alla kategorier av golfare, från proffs till höghandicapare. Rocky följer naturen som den är, och använder den på ett härligt sätt. Quinta da Peru söder om Lissabon är ett bra exempel.

Det har spelats åtskilliga tourtävlingar på Rockys banor. Det är ett bra betyg bara det. Någon frågade honom en gång om han inte tycker det är pinsamt att proffsen skjuter så låga scorer och  gör så många birdies på hans banor.

Det tycker han inte alls.

- Alla tycker att det är jättekul att göra birdies, sa han. Publiken älskar det. Proffsen själva älskar det.  Så varför skulle det vara fel? Vanliga golfare kan följa tävlingen och sedan själva gå ut spela banan utan känna sig bortgjorda, kanske till och med göra någon birdie själva.

På hemmaplan var Bengt Lorichs i sin krafts dagar den överlägset främste banarkitekten. Något av en svensk Rocky Roquemore. Ska ni ut och spela greenfee i Sverige så välj gärna något av Bengts verk. Det står i golfguiden om de flesta banor vem som designat dem.

SKIDOR:
Ta till exempel Val Thorens i De tre dalarna i Frankrike – ett absolut dödstrist ställe. Kallt och blåsigt, det enda man vill när man satt på sig skidorna på morgonen är att åka därifrån. Ner till betydligt trivsammare Meribel och Les Menuires. Eller ännu hellre: Aldrig åka till Val Thorens, utan någon annanstans.

De tre dalarna har en oherrans massa liftar och en oändlig mängd transportsträckor mellan liftarna, men inte särskilt mycket bra skidåkning.

Välj i stället Val d’Isere med underbar skidterräng, eller Dolomiterna med härliga skidbackar som leder från den ena byn till den andra. Och god, italiensk mat överallt, även i den sydtyrolska (gammalösterrikiska) delen.

Eller ta Aspen, ett jätteläckert ställe borta i USA, nu när dollarkursen ligger lågt.

Läs gärna också mina texter om världens bästa golfbanor och världens bästa skidbackar.

Om man nu ska bygga något sådant här: Då bör det förstås vara mer proffsigt uppbyggt! Som på en del liknande arenor utomlands: 360 graders möjlighet att slå långa slag mot bestämda mål. Alltså i princip en stor cirkel – eller en oval – av utslagsramper och ett antal målplatser upp till driveravstånd i cirkeln. Också möjligheten till vind från sidan i större eller mindre omfattning, från ena eller andra hållet, med eller mot.

För de korta slagen går detta. Åtminstone i viss mån. Men inte för de långa. Det är synd.

Anläggningen har ritats av den unge golfarkitekten Christian Lundin. Arenan är hans första egna uppdrag. Han har inte gjort något dåligt jobb.  Men inte heller kanonbra.

Det finns delar av anläggningen som förefaller välplanerade och kloka, annat som verkar litet fanstasilöst och/eller ogenomtänkt utformat. Men det är trots allt ägarens problem. Och, förstås, de somska träna där.

På anläggningen finns förutom driving rangen ett antal övningsgreener och och övningshål. Och ett välutrustat gym som kan bli ett riktigt dragplåster. Till alltihop kan man köpa årskort eller timkort och alla möjliga varianter däremellan. Ungefär som till skidbackar. Det är ett begåvat koncept.

Den häftiga lokala kritiken gällde andra saker. Bygget drogs i gång utan att bygglovet vunnit laga kraft, tillfartsvägar ändrades, miljöfrågorna var olösta, väldiga jordhögar skar av den öppna vyn mot havet osv. Sedan tog länsstyrelsen väldigt lång tid på sig, men bestämde sig därefter för att (åtminstone tillfälligt) försöka stoppa dammarbetena. Av detta motstånd blev slutligen – ingenting.

Högarna schaktades så småningom ner till ganska anständig nivå (i klartext: fast det har onekligen blivit höga böljor i det förut så platta landskapet). Den delen är  inte mycket att bråka om, egentligen. Och allt det där är historia. För nu finns anläggningen där. Den har öppnat. Och den är tänkt som ett extra dragplåster i den svenska golfhuvudstaden Halmstad. Ungefär 50 miljoner har det kostat.

ökning attFrågan är dock hur den ökande trafiken och tillfarten på smala vägar ska hanteras. OM det blir någon ökning att tala om. Det vet man ju aldrig.

Jag tror att många tycker det känns mycket roligare att svänga in till Ringenäs Golf, som ligger på andra sidan vägen. Och spela golf i stället. Till ungefär samma kostnad.

Vad som bland annat kan tänkas dra gäster är annars ett välutrustat gym där man kan köpa årskort till ett riktigt vettigt pris.

Golfarenans egen info finns på http://golfarenan.se/. Där hävdades från början att arenan är världsunik och saknar motstycke – ett påfallande överdrivet påstående.

Det var invigning 8 juli 2011. Och nu får vi väl se hur det utvecklar sig – och åt vilket håll.

Jag var förresten där som ledare för en grupp från Golfjournalisterna våren 2012. Vi hade det trevligt och insöp en del lärdomar, inte minst om samarbete mellan golfarenan, Ringenäs golf (som ligger tvärs över vägen) och Halmstad Golfklubbs utsökta banor i Tylösand.

Denna text publicerades ursprungligen i augusti 2010. Den har därefter uppdaterats ett antal gånger, senast i maj 2012.

Frågan var i och för sig naturlig. Jag har varit golfjournalist i 30 år. Jag har spelat ett stort antal av de banor som räknas som de bästa i världen.

Svaret är dock svårt att åstadkomma. Att välja ut en enda av de 417 banorna känns omöjligt.

Men jag har ett annat svar. Det kommer i form av en lista längre ner. Där har jag grupperat – utan inbördes rangordning – de tio bästa banor jag spelat. Därunder har jag en lista på de följande tio. Och därefter en tredje grupp med ytterligare tio.

I den första gruppen har jag utan någon tvekan tagit med en svensk bana bland gräddan av världens golfbanor. I grupp två har jag också fått med en svensk bana, och i grupp tre faktiskt tre stycken.

Är jag alltför hemmavänlig? Nej, jag tror inte det. Våra absolut bästa banor är verkligen utomordentligt bra, i vilken jämförelse som helst.

Innan jag når fram till min lista roar jag mig med att vända på frågeställningen: Vilka av de världsklassbanor som jag inte spelat skulle ha kunnat komma med på min lista?

Ja, kanske inte så många. En hade dock varit självklar. Det har jag förstått av vänner, tillika kunniga bedömare, som varit där.

Det handlar då om Royal County Down i Nordirland. Det är en linksbana i samma superklass som Ballybunion, Waterville och Royal Portrush – enligt många till och med bättre.

Därutöver vill jag tillägga att jag inte har spelat så många av de bästa banorna i USA. Några av dessa skulle kanske komma med - Pine Valley, Pinehurst, Augusta National, Cypress Point och Pebble Beach. Sistnämnda har jag faktiskt gått runt, men inte spelat. Hade jag gjort det så hade den kommit in på min lista – inte bland de tio allra bästa, men i vart fall bland de 30.

Där någonstans kanske också Valderrama i Spanien hamnat, om jag spelat den och inte bara tittat på den.

Jag vill också tänka mig att Royal Melbourne och Kingston Heath varit givna.

Däremot hade Bro Hof inte kommit med. Det är inte den sorts design som tilltalar mig. Å andra sidan har Bro Hof nu fått 36 hål. Den nytillkomna slottsbanan verkar både roligare och trevligare än den platta och blöta europatourbanan. Så vem vet.

Några av mina val kanske förvånar. Åtminstone vid en första anblick. Därmed framgår genast en viktig detalj, nämligen att betygsättning och ranking av banor är något subjektivt.

Kring de allra bästa banorna verkar de flesta kunniga bedömare dock vara väldigt eniga. Det skiljer några placeringar hit eller dit på olika rankinglistor, inte så mycket mer.

I anslutning till min lista här nedanför har jag lagt in den rankning som några av banorna fått i andra sammanhang. Där betyder w platsen på en världslista, b är en rankning för de brittiska öarna, i står för Irland (republiken, Nordirland är inte med där) och e för kontinentala Europa.

Irland har en särställning eftersom ett stort antal av de allra bästa banorna i världen finns just där. Den bedömningen genomsyrar alla rankinglistor – inte bara min egen.

Bland mina 30 i topp är det faktiskt en tredjedel, tio stycken, som finns på den irländska ön. Av de övriga hör sju hemma i Portugal, sex i Skottland, fem i Sverige, en i Frankrike och en i Sydafrika.

Man kan lägga in en fundering till. Om jag bara fick spela en enda golfrond till i mitt liv, och den skulle vara på en bana jag redan spelat – vilken skulle jag då välja? Ja, förmodligen Ballybunion, eftersom det är så länge sedan jag var där. Eller Druids Glen, för att den är så vacker. Eller kanske den fascinerande Royal Portrush. Eller möjligen …

Ibland behöver banan i sig inte vara fantastisk. Det handlar också om känslan. Som att spela Babe Zaharias Golf Course i Tampa, Florida. Egentligen en ganska oansenlig 18-hålare. Men skapad av och döpt efter världens främsta idrottskvinna genom alla tider. Babe Didrikson Zaharias. Hon vann olympiskt guld i häck och spjut och flera US Open i golf. Hon var världselit i några grenar till. Och hon klarade cuten när hon spelade några tävlingar på herrarnas US-tour i golf.

Bilderna, uppifrån: European och Druid’s Glen på Irland, Quinta do Vale i Portugal och Durban Country Club i Sydafrika. Sistnämnda är rankad som Afrikas bästa bana. Den ligger utanför miljonstaden i ett dynlandskap nära Indiska oceanen. Man kan höra vågbruset när man spelar men ser inte havet. Eftersom banan är från 1922 har djungeln vuxit sig tät runt omkring fairways. Klubben har dessutom något så fräckt som en alldeles egen eau de toilette, till salu endast i den egna golfshopen.

Så här ser min tio-i-topplista ut, bokstavsordning, ej inbördes rangordning:
(Läs gärna också min text om roliga och tråkiga golfbanor >>>)

Min lista med banorna 11-20:

Min lista med banorna 21-30:

Ingemar Stenmark

Jag lärde känna honom under många år tillsammans i den alpina världscupen. Jag har alltid sagt att han kunde ha blivit världsmästare vilken idrottsgren han än satsat på. Att det blev utförsåknig beror naturligtvis på att han växte upp invid fjället i Tärnaby.

Men det kunde ha blivit nästan vad som helst. Ingemar är helt enkelt en makalös idrottskille med enorma kvaliteter. Jag har mött många världsstjärnor, men han går i en egen division.

Jag har sett honom göra höga frivolter utan ansats från en mjuk sandstrand i San Francisco. Jag har sett honom studsa på enhjuling uppför och nerför en stor hotelltrappa i Tokyo. Jag har sett honom rida på manshöga vågor med en surfbräda på Hawaii. Osv.

Vad han än prövade på så fixade han det. Det var otroligt imponerande.

Så, som sagt: Han hade blivit världsmästare vilken idrott han än ägnat sig åt.

Bilden: Stranden på Kauai, den yttersta av Hawaiiöarna, mars 1979, ett stopp på hemväg från världscupfinalen i Furano, Japan.

Jag menar, till att börja med: Hur lång tid ska det ta innan svensk media byter tilltalsnamn på Zlatan Ibrahimovic? I hela övriga Europa kallas han Ibra. Så lär det bli i Sverige också – förr eller senare. Troligen förr.
Nu har han lovat att han ska bli kvar i Milan. Vad tror ni om det?

Jag gissar i alla fall att han länge drömt om att hans gamle tränare José Mourinho ska köpa över honom till Real Madrid.

Det kan ju inte undgå någon att Ibra smörar för Mourinho i TV-intervjuerna så fort han får chansen.

Det är långskott. Egentligen tror jag knappt det kan bli verklighet. För Ibra vore det förstås alla tiders revansch på Barcelona att bli värvad till värste konkurrenten … Men jag är inte ens säker på att Mourinho vill ha honom.
Eller att Mourinho blir kvar i Real Madrid. Liverpool, någon? Och skulle det vara något för Ibra?

Man kan ju också fundera över det verkliga skälet till att Zlatan Ibrahimovic så hastigt lämnade Barcelona. Det var ju till sist alldeles tydligt att klubben till varje pris - till precis varje pris – ville bli av med honom. Det blev en överenskommelse där Barcelona inte ens får några pengar av Milan under första året.

Då räcker det inte att prata om en konflikt med tränaren. Det måste ligga djupare än så. Här handlar det uppenbarligen om att han på något sätt gjort sig totalt omöjlig i Barcelona. Men varför, det vet vi inte.
Glad verkade han i alla fall, över flytten. Åtminstone utåt. Och han fick vinna en ligatitel, om än inte Champions League.

Men det gick ju lika bra för Milan när Ibra under flera ligaomgångar var avstängd. Så, återigen: Hur länge tror ni han stannar?

Så man kan ju lika väl skaffa sig en. Även om man i princip är emot är det ju dumt att ge en fördel åt dem som använder mätare.

Det får bli som för vissa riksdagsmän. De röstade emot RUT-avdraget. Men när det väl var infört började de själva utnyttja det.

Entusiasterna säger att avståndsmätare ger dig lägre score och och snabbar upp spelet. Det sistnämnda är en sanning med modifikation.

Att kasta en blick på en golf-gps går snabbt. Om det dessutom sparar slag så sparar det också tid. Men kom inte och påstå annat än att en golfkikare fördröjer. Det är faktiskt ganska omständligt att sikta in sig på flagga eller andra mål. Den som säger något annat lurar sig själv. Och andra.

Vilket är bäst?
Alldeles bortsett från detta: Vilket är bäst, gps eller laser? Enkelt uttryckt är fördelen med en gps att den ersätter en banguide genom att visa en bild av hålet. Den ger avstånd till olika hinder på och längs med fairways, och till framkant, bakkant och mitt på greenen, alldeles oavsett var på banan man befinner sig. Nackdelen är att man inte kan få det exakta avståndet till hålet.

Det sistnämnda är den stora fördelen med en laserkikare. Den mäter avståndet till dagens flaggplacering på metern när. Förutsättningen är dock att flaggan syns och inte står dold bakom ett träd eller en bunkerkant. Och man kan inte mäta avstånd ute på banan annat än till uppstående föremål som reflekterar laserstrålen, t ex träd vid sidan om fairway, eller upphöjda bunkerkanter.  Att fånga in en bäck som går tvärs över fairway kan vara näst intill omöjligt, likaså var en damm börjar eller slutar. I dis, dimma och regn är det också svårt att mäta.

Avgifter
När det gäller gps förutsätter den att banan finns kartlagd, och att kartan är aktuell. Det är inte alltid fallet. Det är inte så kul med en karta från 2009 om banan sedan dess fått fyra nya bunkrar och två bäckar tvärs över fairway.

En annan sak är att flera av de stora gps-aktörerna tar betalt för kartorna – antingen per styck, eller som en årlig avgift. Och utan kartor är en golf-gps värdelös.

Mobilstopp
Det finns appar till iPhone och andra mobiltelefoner så att de kan användas som golf-gps-ar. Men de är framför allt inte tillåtna eftersom mobilerna också kan fungera som kompasser, höjdmätare mm. Till detta säger reglerna alltjämt och kategoriskt nej.

För golfspel ska apparaterna inte ens ha möjligheten att ge uppgift om något annat än avstånd – annars får de inte användas.

Dessutom äter golfapparna upp mobilernas batterier mycket snabbt. Och mobilskärmarna är ofta inte är ljusstarka nog i solsken.

Slutsats:
Har du under fyra-fem i handicap vill du antagligen ha den exakthet som laserkikaren ger.
Har du högre handicap funkar det säkert bättre för dig med en gps. Eller för all del med en vanlig, tryckt banguide. Där får du ju också veta hur hela hålet ser ut, och hur långt det är till den där dammen eller bunkern som du inte vill hamna i. Och till greenen, förstås.

Men litet krångligare blir det ju med en banguide på papper. Och mycket huvudräkning. Och spaning efter avståndslock, hela tiden.

Bilden: Ja, hur långt är det egentligen till flaggan? Eller, kanske ännu viktigare för många av oss: Hur långt är det över vattenhindret, eller till ett säkert läge hitom hindret?

Mer om domarna:
Aldrig tidigare ett stort mästerskapet varit så genomsyrat av domarmisstag. Är det en olycklig  tillfällighet? Eller beror det på svårigheter att koncentrera sig – och kommunicera – i oljudet från vuvuzelorna?

Mer om bollen:
Det är märkligt (läs oförståndigt, ogenomtänkt, dumt) att byta till en lättare boll just när man ska spela ett antal VM-matcher på hög höjd

Sydamerikansk anstormning – det var bilden i början av fotbolls-VM.  Men det brukar ändå bli Tyskland som vinner till sist. Själv har jag hela tiden tippat Uruguay. Men det sprack ju …

England – varför är engelska spelare alltid så bra i klubblagen i England, hyllade ligaspelarna som Rooney, Lampard, Gerrard etc. Men aldrig särskilt märkvärdiga i landslaget? Ja, men det är ju faktiskt ganska enkelt. Internationellt möter de mycket bättre motstånd än hemma i Premier League …

Frankrike gjorde bort sig totalt i Sydafrika. Men (tänk på Irlandskvalet) – dom skulle ju aldrig ha varit där över huvud taget.

Morten Olsen petade målvakten Kim Christensen ur den danska truppen till fotbolls-VM i Sydafrika. Det var bra gjort, framför allt av moraliska skäl. Det var verkligen en riktigt ful grej när Kim gick och flyttade in målstolparna inför en av IFK Göteborgs matcher. Mer utstuderat fusk är svårt att tänka sig. Hade han varit golfare hade han blivit avstängd i två år – minst. Men av fotbollen fick han inget straff alls. Det är skamligt.